När jag blev med tunnelväxthus

Tunnelväxthuset är ett nytt inslag här i trädgården. Det restes under augusti - september 2020 och hade fram till dess bara varit en dröm i åtta år.

Jag började odla våren 2010. Jag, min man och vår första son flyttade från lägenhet till hus oktober 2009 och påföljande vår började jag odla, i ganska liten skala. Det fanns ett grönsaksland på ca 2*5 meter där jag satte ner några jordgubbsplantor, några potatisar och sådde en påse morot. Kanske hade jag tomater i en hink också, minns inte riktigt. Jag odlade sedan mer och mer för vart år och ganska snabbt ville jag ha ett växthus, för nu ville jag odla i större skala och lyckas med de grödor som var en chansning varje år (tomater och gurka till exempel). Dock var detta mitt under tiden vi fick våra fyra barn och vi gifte oss, ett stort växthus fick vänta. 

Förra året, när jag hade önskat mig ett växthus i åtta år, kände jag att nä - nu är det dags. Jag ska ha ett växthus. Den samma sommaren behövde tre av våra fyra barn nya cyklar. Växthuset skulle få vänta lite till. Men! Jag fyllde i augusti 35 och min mamma fick idéen att jag skulle få detta i födelsedagspresent. Hela familjen, min och min mans, bidrog till detta. Vilken grej! Jag har gråtit av lycka fler än en gång kan jag säga.. Jag fick välja vilket jag ville ha. Loke 300 på 12 kvadratmeter från grohus.se ville jag ha. Svärfar sa nej. Han tyckte det var för litet, det får bli 18 kvm. Jag sken som en sol och nickade. Inte mig emot.

Hur som. I början av augusti anlände tunnelväxthuset. 

Jag och min man byggde ihop stommen nere i garaget vid lediga tillfällen. 

Platsen där tunnelväxthuset skulle stå förbereddes. Svärfar tog bort grässvålen, grävde en vallgrav och byggde en träram däri. I den ramen skulle sedan tunnelväxthuset fästas och det skulle sedan fyllas på med jord. 

Den 28:e augusti var det dags. Ramen skulle flyttas. Vi bar ut ramen ur garaget genom att hålla i varsitt hörn. Sedan surrade svärfar fast en stege, först i greparna på traktorn och sedan högst upp på ramen. Min man och min pappa parerade varsin sida och jag signalerade åt svärfar som körde traktorn. Utan några missöden hamnade ramen på plats. 

Sedan var det dags för plasten. Det var nog den del i processen som var läskigast. En skruv som hamnat fel under bygget i garaget var lätt att skruva om, men en plast som på något sätt blir förstörd är så definitivt. Men det gick bra att få dit plasten. Vi bjöd dock på underhållning när vi skulle sätta skivan i mitten på plats. Jag bar den enorma plastremsan och la den på åkern, där vi skulle stå och trä skivan över växthuset. Plasten rullar ihop sig på en millisekund och med vindens hjälp sätter den av över åkern, likt ett enormt bältdjur på flykt. Och jag efter. Nära vägen fick jag tag i plasten igen.

Vinden gjorde sedan ett försök till... Jag och min man hade jobbat från ett håll hela tiden med gott resultat, där vi lagt skivan emot ramen på ena sidan, skjutit den uppåt över och sedan hade någon av oss fångat änden när den kommit över kröken. Men när vi skulle göra detta med mittersta skivan kom en kastvind och med tanke på att gavlarna var på, skivorna på sidorna var på och enda stället för vinden att ta vägen var just mot denna skiva som vid det tillfället höll på att runda krönet på taket. Skivan for iväg, vek sig och jag trodde den skulle gå av. Den klarade sig med ett litet veck som bara syns om man vet vart man ska titta. Andra försöket gick mycket bättre. 

Jag har nu under vintern inrett tunnelväxthuset, skapat gångar och bäddar samt lagt in halm som material i gångarna. Jag har vintersådderna där ute och just nu väntar vi på vår och värme. Jag längtar efter att få odla i mitt egna tunnelväxthus!

Ha det gott!